separationsångest

Under de första månaderna och åren i livet genomgår barnet en enorm utveckling, både fysiskt och psykiskt, och en av de perioder som alla barn går igenom är den så kallade separationsångesten. Det kan vara en mycket utmattande period för föräldrarna, särskilt om barnet hittills utan problem aldrig har tillbringat tid med någon annan än sin vårdnadshavare (oftast mamman), men det är en viktig del av barnets utveckling och vi bör ställa upp för barnet när det går. Vad är separationsångest, när uppstår den och hur kan man övervinna den?

Vad är separationsångest

Så snart vårdnadshavaren försvinner ur barnets synfält (oavsett om det är utanför hemmet eller bara i ett annat rum), tror barnet att det aldrig mer kommer att se henne och blir oroligt. Samtidigt vill barnet utforska omgivningen (det är mer rörligt, oftast börjar det redan krypa på alla fyra), men skulle då behöva avlägsna sig från mamman och hamnar därmed i en inre konflikt. Separationsångest är ett tecken på sund utveckling och på att en stark anknytning har skapats mellan mamman och barnet. Det är dock en krävande period som inte bör underskattas. 

När uppstår separationsångest

Från 6 månaders ålder känner barnet igen bekanta och obekanta ansikten och fäster sig vid vårdnadshavaren (oftast mamman). Därefter uppstår separationsångesten mellan 7 och 8 månaders ålder, och den kan i större eller mindre grad bestå ända upp till 3 års ålder eller komma i vågor. Den kan komma först runt 18 månaders ålder eller vid 2–2,5 års ålder. Den kan också uppstå efter en större stressande situation, till exempel när barnet börjar på förskola/dagverksamhet, när ett syskon föds eller vid flytt till en ny lägenhet/ett nytt hus. Det är inte heller ovanligt att separationsångesten kvarstår även efter att barnet börjat på förskola eller i skolan.

Tecken på separationsångest

Det är inte bara gråt som betyder att barnet går igenom separationsångest. Möjliga tecken är:

• hysterisk gråt när mamman går,
• rädsla för främlingar,
• oförmåga att somna utan mamman,
• täta uppvaknanden på natten eller mardrömmar,
• att kissa på sig,
• rädsla för mörker,
• raseriutbrott,
• matvägran,
• barnet vill bäras hela tiden och gömmer sig bakom mamman.

Hur man övervinner separationsångest

Det är viktigt att ge barnet tid, kärlek, förståelse och framför allt närhet, så att oron minskar och gradvis försvinner. 

• Börja gradvis träna på separation, låt till exempel mormor eller farmor/passande vuxen passa barnet en kort stund, en halvtimme räcker i början.
• Lek tittut - till exempel genom att gömma ansiktet bakom händerna och kika fram.
• Ta alltid farväl av barnet och berätta vart du ska och när du kommer tillbaka, och se sedan till att hålla det.
• Skapa en avskedsritual tillsammans med barnet.
• Barnet bör uppleva separationen på en plats som det känner igen och där det känner sig tryggt.
• Lämna inte barnet när det är sjukt eller hungrigt.
• Gå ut mycket bland människor med barnet, så att det förstår att det finns andra främlingar också och inte behöver vara rädd för dem.  
• Stressa inte barnet, eftersom alla behöver olika lång tid för att vänja sig vid förändring.
• Det är också viktigt att föräldern är förberedd på separationen. Barn känner av minsta osäkerhet och reagerar direkt på den. 

Vissa föräldrar märker av extrem separationsångest, andra ingen alls. Det beror mycket på barnets temperament och dess anknytning till vårdnadshavaren, därför kan barn inte jämföras på den här punkten. Det är mycket viktigt att inte tillrättavisa barnet för dess beteende, inte låta det gråta ensamt, utan stötta det och ge det tillräckligt med tid för att gå igenom separationsångesten på det sätt som det behöver. 

Tack vare dagens information till föräldrar kan denna period hanteras utan orealistiska förväntningar och ganska lugnt. Om den däremot blir mer stormig och fysiskt utmattande, så vet du att du om några månader redan kommer att minnas den med kärlek, hur ditt lilla barn klamrade sig fast vid dig och bara behövde tid och din famn.