Från att stå till de första stegen med Edita Knotková

I det senaste avsnittet av serien pratade vi om hur krävande saker vår bebis – som nu är ett småbarn – måste klara av under den tredje trimenonen. I den här åldern är utvecklingstakten redan ganska individuell för varje barn. Förflyttning i rummet och i upprätt position beror nämligen också ganska mycket på själva barnets personlighet.

Vårt modellbarn är alltså idealt tio månader gammalt. Det kan krypa på alla fyra, sitta i sned och fri sittställning och ta sig fram till ett litet bord eller något hinder som det kan stödja händerna mot och dra sig upp till stående med. Så småningom lär det sig inte bara att stå, utan också att förflytta vikten från ena benet till det andra och gå längs med möbler. Fasens gång längs möbler är mycket viktig för vårt barn, det måste kunna gå åt båda håll. Det är grunden för framtida balans- och jämviktsfunktioner. Om ditt barn går längs med möbler och inte alls vill släppa taget och ge sig ut i rummet, misströsta inte. Den genomsnittliga tiden för att gå längs möbler är omkring fyra månader och kan variera individuellt. Småbarn ska vi inte leda i händerna, inte ens om det själv kräver det. Om det behöver ta sig någonstans är det bättre för det att återgå från stående till alla fyra, krypa dit det behöver och sedan ställa sig upp där igen. Att leda barnet med båda eller med en hand förändrar barnets tyngdpunkt. Det uppmuntrar det att gå mer på tå, med magen putande framåt och ryggen mer svankad. På sikt kan denna kroppsställning leda till en hel del problem, till exempel med knän eller rygg. Att leda med en hand uppmuntrar dessutom barnet till asymmetri.

Försök att inte överbeskydda barnet och inte fånga det hela tiden. Barnet måste lära sig att falla på ett säkert sätt, och en säker fallhöjd anses generellt vara barnets egen längd. Ni kan träna fall ner på händerna med barnet, så att det lär sig rädda sig själv. Om ditt barn faller bakåt på huvudet ska du söka en fysioterapeut – hen kommer säkert att ta reda på varför det händer. Ett barn som är alltför skyddat av sina föräldrar har ingen motivation att själv lära sig en säker fallstrategi. Lika onödiga och potentiellt farliga är olika mjuka hjälmar och ryggsäckar för ryggen. Barnet kommer inte att vara rädd för att falla på huvudet och risken för skada ökar relativt sett med dessa hjälpmedel.

De första skorna är också ett stort ämne. Barnets fot utvecklas fortfarande och förutom att den används för att gå är den också ett mycket viktigt sensoriskt organ för barnet. Med foten lär sig barnet vilken yta som finns under fotsulan och lär sig att spänna upp inte bara anklarna utan hela kroppen. Människans hållning är annorlunda om man går på stranden än om man går på sten. Och allt detta måste nervsystemet också lära sig. Generellt kan man säga att för en frisk fot är den första skon lämplig som skyddar foten men inte begränsar den. Den måste vara så mjuk som möjligt och tillräckligt rymlig. Om du har tur och barnet börjar gå på sommaren, försök att låta barnet vara så mycket barfota som möjligt. Om foten behöver skydd räcker det med läder- eller softshell-skor. Barnet ska inte behöva skor förrän det är en erfaren gående – det vill säga efter ett halvt års säker gång. En olämpligt vald sko kan inte bara påverka gångmönstret, utan också leda till att barnet snubblar och faller oftare. Det är mycket bra att stimulera den omogna foten med olika underlag och bygga upp olika enkla hinderbanor för barn. Inomhus passar sensorimotoriska golv och mattor, klätterställningar och brädor av typen Pikler-triangeln. Utomhus är hela världen vår lekplats. Trottoarkanten ger en annan känsla för foten, grus en annan och lera en tredje. Och allt detta måste foten känna igen och lära sig att reagera på.

Mitt barn har sneda anklar, hälar eller knän – vad gör man åt det?

En viss mild valgusställning i hälarna är normalt hos små barn och behöver inte behandlas – det rättar till sig med tiden av sig självt. Generellt ser vi vid omogen gång många ofullkomligheter som kan dra till sig vår uppmärksamhet. Vanligast är inåtfallande vrister, tågång, knän som går inåt i X eller utåt i O. Om det handlar om omogen gång och barnet inte har något annat rörelseproblem kan vi ge det tid att finslipa gången. Om problemet kvarstår även efter ett halvt år från gångens början, eller om vi inte är säkra på att vårt barns gång fortfarande ligger inom normalområdet, skadar det inte att göra ett förebyggande besök hos en fysioterapeut.